Livets krokiga vägar.....
Ibland blir livet inte alls som man har tänkt sig, det händer att det tar oanade vändningar.
Precis så tycker jag att mitt liv har varit det senaste två ½ åren.
Förra året förlorade jag min mamma som hade kämpat i över ett år mot bröstcancer......
Jag tappade fotfästet i livet, mamma som precis gått i pension......hur orättvist får livet bli????
Vårdade mamma så länge jag kunde hemma i föräldrahemmet...men till sist gick det inte-september 2010.....
Men jag var tvungen att hålla "skenet uppe"och vara stark, pappa behövde allt stöd som jag kunde ge.
Med avstånd mellan oss, höll jag kontakt dagligen och var hos honom minst en gång i månaden.
Midsommar i år gav han upp, ville inte längre, blev nedstämd och deppig.
Men pappa hade inte ork eller lust längre....maten smakade inte gott, värk i hela kroppen - sorgen och förlusten av sin älskade fru, min mamma, gjorde honom sjuk. Sommaren blev som en plåga för honom.
I slutet på augusti trillade pappa och fick en hjärnblödning, operationen gick bra, men han hade bestämt sig - han ville inte mera.......362 dagar efter mamma förlorade jag pappa-september 2011.
Just nu vet jag varken ut eller in, som enda barn har jag en obehaglig känsla av ensamhet, att inte dela sin barndom med någon nära.
Jag lyckligt lottad, eftersom jag har en familj som stöttar mig och vänner som tröstar, med tyvärr kan de aldrig ersätta far & mor.
Sorg är en märklig känsla, den förlamar och kramar musten ur kroppen, så att man inte varken orkar eller vill känna efter till slut-det gör för ont.
Tårar kommer när man minst anar det, ibland på jobbet för du känt en doft eller hört något som påminner...
Jag vet och inser att detta kommer att ta tid och det ska det naturligtvis göra, troligtvis mer eller mindre hela mitt liv.
För mitt liv är förändrat, det blir aldrig som det var och kommer aldrig att bli det samma. Jag har definitivt påverkats av detta, en del av mig vill säga att jag blivit ödmjuk, men en annan del säger att jag är arg och förbannad över hur orättvist det kan vara. (en av sorgens faser).
Hur som helst så går livet vidare, fastän jag har svårt att föreställa mig hur just nu.
Alf Henriksson har satt ord på min tomhet:
Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den sig aldrig densamma
mer.
Saknar Er så otroligt mycket......
